|
||||||||||||
Spridning
Det har genom åren diskuterats mycket om vilken spridning en högtalare egentligen ska ha. Spontant kanske en perfekt rundstrålande högtalare verkar vara det rätta. De flesta instrument strålar ju trots allt sitt ljud tämligen likformigt åt alla håll. Med en rundstrålande högtalare borde man ju dessutom kunna sitta nästan var som helst i rummet och lyssna!
I praktiken visar det sig att högtalare som strålar ut sitt ljud åt alla håll ger en stor och pampig ljudbild på grund av alla väggreflexer, men det är svårt att lokalisera de enskilda instrumenten. Akustiken i lyssningsrummet kommer också att påverka ljudet påtagligt. Men visst, att man sitter lite åt sidan spelar ingen större roll.
Ett extremfall åt det andra hållet är högtalare som strålar ut sitt ljud
i en mycket snäv vinkel. Basen kommer att av vissa skäl alltid att stråla
ut lika åt alla håll men mellanregister och diskant, speciellt den senare,
kan göras mycket riktade. Om högtalarna riktas direkt mot lyssnaren som
sitter placerad precis i mitten hörs nästan enbart direktljudet. Reflexer
blir förhållandevis svaga. Det betyder att den akustik som finns med i
inspelningen inte påverkas i nämnvärd utsträckning av lussningsrummet.
Frånvaron av väggreflexer gör att stereobilden blir mycket bra, varje
instrument och solist kan lätt pekas ut. Men flyttar lyssnaren på sig
bara någon decimeter faller hela ljudbilden samman! Mycket smalstrålande
högtalare blir dessutom gärna påfrestande att lyssna på i längden, ljudet
blir på gott och ont mer påträngande.
Vanliga konelement för mellanregistret kombinerat med band- eller domdiskant
utgör mycket bra kompromisser. Ljudet blir hyggligt detaljerat utan att
lyssnaren för den skull behöver sitta prick still. Alla detaljer i musiken
ska komma fram även om man går omkring och vattnar blommorna!
Vill man ha bättre spridning kan man placera flera element i högtalaren.
På högtalarens framsida kan ett antal element placeras, men riktas åt
några olika håll. Man kan också placera element på lådans baksida. Om
ett mellanregister av kontyp används kan lådan lämnas öppen på baksidan,
dvs. en öppen baffel.
Att låta ljudet stråla både framåt och bakåt förvandlar högtalaren till
en s k akustisk dipol. Många tycker att det ger den bästa blandningen
av direktljud och reflekterat ljud. Man bibehåller en god stereobild,
men får samtidigt reflexer som blir fördröjda eftersom dessa får längre
väg till lyssnaren. Fördröjda reflexer stör inte stereobilden så mycket,
men bidrar till en rymdkänsla. Nackdelen med arrangemanget är att högtalarna
blir mycket placeringskänsliga. Möbleringen i vardagsrummet blir knepig.
Ljudet blir mer riktat vid högre frekvenser. Ett mellanregister får därför
en tydlig riktverkan redan vid 1 - 2 kHz. I en diskant med ett litet membran
uppträder fenomenet senare, kanske vid 5 - 10 kHz. En flervägshögtalare,
där diskanten tar vid innan mellanregistret smalnar, får därför jämn spridning
i ett större register.
En annan metod att öka spridningen framför allt i diskanten är att placera en s k spridningslins framför högtalarelementet. En akustisk spridningslins gör med ljud vad en glaslins gör med ljus. Precis som en konkav glaslins sprider ut ljuset ökar spridningslinsen ljudspridningen. Hornhögtalare med sitt ofta ganska hårda ljud kan må bra av en akustisk lins. Tyvärr kan den allra översta diskanten dämpas av linsen.
| Till sidans topp | Till förstasidan med ramar | E-post |