|
||||||||||||
Grovt kan man dela in ljudet i 6 områden som alla har sin karaktär:
Djupbas 16 - 35 Hz. Det är mycket
få instrument som verkligen ger ifrån sig toner under ca 35 Hz. Örats
känslighet är dessutom mycket dålig för de lägsta frekvenserna. Därtill
är det mycket få högtalare som fungerar tillfredsställande längst ner
i basen. Det som faktiskt hörs är instrumentets övertoner (och högtalarens
distorsion) som ligger betydligt högre upp i frekvens.
Bas 35 - 120 Hz. Här finns det som
upplevs som "bas". Om området är svagt uppfattas ljudet som
lite tunt och utan tyngd. Är det helt borta låter det som i en liten transistorradio.
Om det omvänt är för starkt blir ljudet dominerat av ett tungt mullrande.
Å andra sidan låter ofta "dunka-dunka" och rock bra med lite
extra stöd i basen.
Lågt mellanregister 120 - 400 Hz.
Grundtonerna hos röster och många instrument finns i det här området.
Är det låga mellanregistret för svagt blir ljudet ihåligt och utan värme.
Är det för starkt blir ljudet kantigt och röster grumliga och otydliga.
Mellanregister 400 - 2000 Hz. Här
finns elgitarrer, trummor och mycket av rösters artikulation. En högtalare
som låter skränigt och slamrigt har ofta en topp i detta område.
Sänks nivån blir ljudet mjukare och en smula konturlöst. Det är mycket
vanligt att tillverkare avsiktligt dämpar mellanregistret. Ljudet blir
snällt "hifi-betonat" och säljer bättre. På barer och diskotek
där ljudnivån ofta är mycket hög drar man också gärna ner mellanregistret.
Det behåller trycket i musiken men gör livet lite lättare för öronen.
Högt mellanregister 2 - 5 kHz. Örat
är som känsligast i området runt 3 kHz. Hårda vokaler som "k"
och "t" blir mycket luddiga och förmågan att placera ljud rätt
i stereobilden blir försämrad om området är för svagt. Överhuvudtaget
styr det höga mellanregistret känslan av "närvaro". Vid ljudinspelningar
höjer man gärna nivån här för att göra röster "krispiga" och
intima. Går det till överdrift blir ljudet tröttsamt att lyssna på i längden.
Diskant 5 - 20 kHz. Örats förmåga
att uppfatta höga frekvenser avtar med åren. Ett barn kan höra uppemot
20 kHz, men redan i tonåren hör de flesta ingenting över 16 - 18 kHz.
Förändringen inträffar hos nästan alla, men accentueras om man utsätts
för buller. Bullerskador däremot märks dock vid något lägre frekvenser,
runt 2 - 4 kHz.
För mycket diskant gör ljudet vasst och skrapigt. Spontant vill ändå många gärna vrida på diskanten lite, ljudet blir "luftigare". Dämpas det övre registret låter musiken uddlös som om det hängde en filt framför högtalaren. Generellt kan sägas att vassa toppar i frekvensgången hörs tydligare än dalar. Speciellt mellanregistret är mycket känsligt för ojämnheter. Basen hos en korrekt konstruerad högtalare blir i allmänhet relativt fri från problem.
En högtalare som har ojämn frekvensgång kan till viss del förbättras med en ekvalisator (eller equalizer) med vars hjälp man kan kompensera för ojämnheterna. Nivån i olika områden kan förstärkas eller dämpas. För att resultatet ska bli bra krävs det minst 30 band (eller centerfrekvenser). Enklare varianter med 5 - 10 band får mest betraktas som avancerade tonkontroller.
Det primära är en konstruktion som är rätt utförd från början. Vissa typer av fel som smala dalar går inte att framgångsrikt korrigera i efterhand hur gärna man än vill. En högtalares frekvensgång är alltid densamma, men det som lyssnaren faktiskt upplever kan vara något helt annat. Både det rum som högtalarna står placerade i och lyssnarens placering spelar stor roll för upplevelsen. Reflexer mot väggar, golv och tak samverkar med det ljud som kommer direkt från högtalaren. Framför allt påverkas basen, mer i mindre rum än större.
Vid högre frekvenser är det huvudsakligen högtalarens riktverkan som styr resultatet. Om ljudet sprids i en vid vinkel från högtalaren finns det också större möjligheter för reflexer att blanda sig med det ljud som kommer direkt från högtalaren.
Frekvensgången i basområdet - hur bedömer man den?
Kurvan är representativ för ljudstyrka i förhållande till frekvens. En topp i kurvan visar att ljudstyrkan är högre här, oavsett hur högt man spelar. Observera F-3 dB-punkten i kurvan vilket för högtalare ofta beskriver hur långt ner i djupbasen högtalaren kan återge toner (utan att återges för svagt i förhållande till de övriga tonerna). En hög topp i kurvan (ca 3-4 dB eller mer) kan låta påträngande och man blir lätt lyssningstrött. Det blir svårt att urskilja olika instrument, allt får en tendens att låta på samma sätt etc. En dipp (fall) i kurvan är heller inte önskvärt, då ljudet blir livlöst och tomt i basen (beroende på dippens storlek naturligtvis).
En resonanstopp är ett sätt att öka verkningsgraden inom ett smalt område, och kan vara användbart för disco och orkesterhögtalare. En hifi-högtalare med resonansfenomen av olika slag blir gärna väldigt tröttsam att lyssna på i längden. Allt får en tendens att låta på samma sätt. Det andra extremfallet är en mycket dämpad låda (stor låda eller lågt Q-värde). Ljudet blir neutralt men kan uppfattas som torrt och intetsägande.
Bäst brukar det låta med en liten topp i basen på runt 2 dB. Det
blir liv i ljudet utan att det blir påträngande. Högtalare som är konstruerade
på detta vis brukar få omdömet "bra bas" i tester. En högtalare
med en liten bastopp upplevs gärna av örat som om den går djupare ner
i basen än den faktiskt gör.
| Till sidans topp | Till förstasidan med ramar | E-post |