|
||||||||||||
Elementplacering
Hur elementen är placerade på baffeln har betydelse för stereobilden. Generellt kan man säga att en punktformad ljudkälla ger den mest väldefinierade ljudbilden. Om ljudkällan är mer utbredd, som den blir med flera element, försämras stereobilden. Det är därför lämpligt att placera elementen så nära varandra som möjligt. Ju högre upp i frekvens, desto viktigare. I basen är det mindre noga, eftersom det där är svårare att riktningsbestämma ljud.
Elementen ska inte bara sitta nära - även hur de sitter är intressant. Det kan vara en fördel att placera elementen i en lodlinje på baffeln, då den vertikala spridningen blir mindre, vilket gynnar stereobilden. Om många element placeras under varandra skapas en s k line source, linjekälla eller ljudspalt. Om ljud släpps ut genom en vertikal spalt blir den vertikala spridningen mycket liten. Detta utnyttjas ofta i talanläggningar i konferenslokaler och liknande. Reflexer från golv och tak, som gör tal mindre tydligt, reduceras kraftigt.
Ibland hävdas att elementen ska placeras i en lodlinje, men att denna ska vara förskjuten åt sidan på baffeln. Spegelvänt på höger och vänster högtalare. Skälet är att försöka minska problemen med de akustiska resonanser som alltid uppstår i slutna luftrum. Tyvärr blir det inte färre resonanser, snarare fler. Det kan ändå vara fördelaktigt då resonanserna blir mindre uttalade. Man får helt enkelt prova sig fram.
Att placera elementen åt sidan innebär att spridningsmönstret blir osymmetriskt. Genom att byta plats på höger och vänster högtalare får man olika ljudbild. Intressant för den som vill experimentera.
Elementplacering i djupled - fördröjning
Elementens placering i djupled på baffeln är också mycket viktigt. Alla frekvenser strålar inte ut från samma punkt på ett högtalarelement. Högre frekvenser tenderar att bara komma från området närmast talspolens infästning i konen. Ett fenomen som kan orsaka en del problem.
| Eftersom en konhögtalare är djupare än t.ex. en domdiskant
kommer mera högfrekventa ljud från konen att nå lyssnaren något senare.
Fördröjningen är mycket liten, i storleksordningen ett par hundra
mikrosekunder. Likväl orsakar fördröjningen två problem. Detta leder
till att de ljudalstrande ytorna inte ligger i samma plan om de monteras
på samma baffel. Vid frekvenser runt filtrets delningsfrekvens kommer
de båda elementen att avge samma ton ungefär lika starkt. Når inte
dessa ljudvågor lyssnaren exakt samtidigt uppstår interferens, vilket
leder till ojämnheter i frekvensgången. Problemet blir mest utpräglat
vid höga delningsfrekvenser, där våglängden bara är någon decimeter.
Det finns flera sätt att lösa detta på. Ett kan vara att placera elementen på distansringar, så att elementens talspolar hamnar ungefär ovanför varandra. Ett annat kan vara att rikta baffeln något uppåt. Om diskanten t.ex. placeras ovanpå högtalaren är det lätt att kompensera för skillnaden i djup genom att dra tillbaka diskantens placering några centimeter. Basens och diskantens talspole ska befinna sig på samma djup för att ge bäst resultat. Det är även viktigt att elementen kommer upp i samma höjd som lyssnarens öron. |
 |
I diagrammet nedan ser du frekvenskurvan för ett 1:a ordningens 2-vägsfilter. Den svarta linjen visar kurvan om elementen är löptidskorrigerade, d.v.s. monterade på samma djup. Den blå linjen visar resultatet om basen sitter 60 mm längre från lyssnaren än diskanten, med delningen 500 Hz. Röd linje visar samma sak om delningen flyttas upp till 5000 Hz. Ju brantare filter, desto mindre blir problemen. Om du vill vinna fördelar med 1:a ordningens filter, bör du alltså se till att elementen också är löptidskorrigerade.
| Till sidans topp | Till förstasidan med ramar | E-post |